Rosafärgad försommarnatt

Det är när man ser saker från en ny vinkel, eller en annorlunda vinkel, som man drabbas av nya insikter. För några veckor sedan vandrade jag hem genom försommarnatten, från Skeppsholmen längs med vattnet mot Kungsträdgården efter Vernissage för denna utställning.

Jag närmar mig bron över till Blasieholmen för att lämna Skeppsholmen och precis när jag ska sätta ner foten på bron kollar jag ut över viken mot Slottet. Då inser jag att det är första gången jag kolla på Gamla Stan och Slottet från den vinkeln. Jag stannar mitt i steget och förundras över hur annorlunda det ser ut men framför allt hur vackert det är. Försommarnatten är ljus, solen har precis försvunnit ned bakom husen men himlen är fortfarande ljust rosafärgad.

Det är när jag står där mitt i steget som jag förundras över att jag inte sett stan från denna vy tidigare. Hur har jag kunnat missa detta? Som är så vackert. Jag tänker också att jag är glad att jag tog steget att flytta till Stockholm. Att jag är glad att jag gjort detta till ett av mina hem (Härnösand kommer för alltid att vara mitt hem). Att jag är glad att jag hittat en stad som jag trivs i. Att jag stod ut det förstå året när det stundom var tufft, innan man hitta sin plats och sina vänner. Att jag inte gav upp och flyttade hem. Att jag kan vandra hem genom en stad som inte sover på en vardag. Att jag kan njuta av sådana här ögonblick.

Något annat som slog mig var hur många ställen i Stockholm som jag ännu inte utforskat. Det får helt enkelt bli ett av sommarens mål. Se staden från en annan vy. Gå på nya gator. Åka nya bussar. Testa nya ställen. Göra saker som jag inte gjort tidigare i den staden som jag håller på att lära känna.

 

Les Misérables

 
Härom dagen såg jag den nya filmatiseringen av den klassiska musikalen Les Misérables. Det är nu cirka 12 år sedan jag såg musikalen på The Palace Theater i London. Musikalen var verkligen bra och hade väl gått stående i mer än 15 år.
Det är väldigt svårt at jämnföra en film och en pjäs som spelas på en teater men det finns vissa saker som skiljer sig åt som jag inte tycker borde skilja sig åt. Då jag lyssnat på skivorna från musikalen X antal gånger under de tolv åren så måste jag säga att jag blev lite besviken. Det gick inte många minuter förrän det kom några modifieringar i sången/sångerna, vilket jag inte var riktigt nöjd med.
Däremot var scenografin och kosrtymerna mycket mycket bra, filmen tjänar verkligen på en riktig bra scenografi. Vid en film så kan man ju bygga på ett helt annat sätt än vid en teaterpjäs.

Skådespelarna var bra, den som stod ut var väl Anne Hathaway, som spelade mycket bra.
De hade däremot inte ändrat något i storyn, inte vad jag såg i alla fall, vilket var bra. Tycker inte om när de ändrar för mycket på storyn då filmen bygger på ett annat verk, som en pjäs eller en bok.
Dock är det synd att Eponnine dör och att hon inte får sin Marius på slutet, har alltid velat att den skulle sluta så

 
 
 
 
 
 
Can you hear the people sing // Singing a song of angry men // It is the music of a people // Who will not be slaves again // When the beating of your heart // Echoes the beating of the drums // There is a life about to start // When tomorrow comes
 
Bilder hämtade från Google.

Underbara Loreen

Vilken underbar människa detta är, det lilla skogsrået! Som framförde något så mystiskt, förtrollande, helt otroligt och spikade framträdandet när det behövdes… och på så sätt gav oss en vinst i Eurovision. Hon är så värd detta.
När det under de senaste åren har varit mycket fokus på att numret ska vara spectakulära med en massa häftiga special effekter och vara så extraordinärt som möjligt så valde hon att skala av sitt nummer och fokusera allt på SÅNGEN och sitt eget framförande. En avskalad show där sången, hennes känslor och utryck var det som var viktigast.
Och det var helt underbart… under alla tre minuter så var det himmelskt. Enkeltheten i framträdandet var det som  gjorde det spectakulärt. 
TACK LOREEN för att du gjorde detta och fixade så att Eurovision kommer till Sverige nästa år.

Bild från aftonbladet.

Längtan…

Igår slog jag på tv:n och hamnade mitt i ett avsnitt av Top Model. Kom ihåg detta avsnitt väldigt bra på grund av fotograferingen. Jag kommer dock inte ihåg var det var någonstans men det var väldigt fint i alla fall.

Dessa bilder gör att man längtar bort till ett varmare klimat, och speciellt i denna kyla. Att komma till ett lite varmare ställen där man kan bada skulle inte vara dåligt.

De är så vackra, återigen så är det en av favoriterna från ANTM.

                         

                         

                         

                         

                        

Veronika decides to die

Hyrde 3 filmer i fredags och jag kollade på sista filmen igår. Filmen, Veronika decides to die, var helt underbar.

Den handlar om en ung kvinna som överdoserar tabletter för att ta sitt liv. Hon vaknar upp några dagar senare på ett mentalsjukhus, men allting förändras då hon får veta att hon bara har några dagar kavr att leva.

Filmen är baserad på Paulo Coehlo bok med samma namn. Sarah Michelle Geller och Jonathan Tucker spelar huvudrollerna.

Kan verkligen rekomendera den:)