Den girige

   

Ikväll var jag med Hanna på den Kungliga Dramatiska Teatern och såg Den girige. Det är andra gången som jag ser den här uppsättningen med Rabaeus i spetsen. Den var verkligen värd att se en till gång, skulle lätt kunna se den ännu en gång. Nu var det lite mer än ett år sedan jag såg den förra gången och det är kul att se vad de har förändrat och vad de utvecklat vidare.
Rabaeus är den stora stjärnan i föreställningen och är helt klart värd sin vikt i guld och all kredd som han har fått för sin prestation. Han spelar inte rollen Harpagon, han är Harpagon.
Det jag gillar med denna uppsättning, under Gösta Ekmans underbara regi, är att de blandar upp de gamla värderingar och samhällsvärderingar med nutidens begrepp och samhällsvärderingar. Vilket gör att den känns väldigt aktuell även fast den skrevs för så länge sedan, den skrevs 1668 vilket gör den 345 år gammal.
Och girigheten är alltid lika aktuellt, så länge det finns pengar i världen kommer girigheten att finnas.
 
“Thieves! thieves! assassins! murder! Justice, just heavens! I am undone; I am murdered; they have cut my throat; they have stolen my money! Who can it be? What has become of him? Where is he? Where is he hiding himself? What shall I do to find him? Where shall I run? Where shall I not run? Is he not here? Who is this? Stop!”
 
Bilder lånade från dramaten.se
 

Innan föreställningen så var vi och åt på Vapiano Stureplan. Vi kom dit ganska tidigt och det var verkligen skönt då det inte var någon kö och vi kunde sitta och äta i lugn och ro med lite folk omkring en. Det var verkligen en lyckad kväll.

I will scream The Word, jump into the void, II will guide the world, up to heaven

Sometimes I slide away // Silently // I slowly lose myself // Over and over
Take comfort in my skin // Endlessly // Surrender to my will // Forever and ever
 
I dissolve in trust // I will sing with joy // I will end up dust // I’m in heaven
 
I stand in golden rays // Radiantly // I burn a fire of love // Over and over
Reflecting endless light // Relentlessly // I have embraced the flame // Forever and ever
 
I will scream The Word // Jump into the void // I will guide the world // Up to heaven
 

Detta är så oerhört bra och oerhört klockrent. Jag bugar åt Er Depeche Mode, ni lyckats med något fantastiskt, att sätta ord till en sådan här känsla. Det är obeskrivligt. 
När jag hör detta blir jag oerhört lycklig, en smula eftertänksam, oerhört tacksam, lite gråtfärdigt, troende på ett liv efter döden och jag tror att nirvana skulle låta såhär om det var en sång. Den väcker helt enkelt väldigt många känslor.